Jag är fortfarande helt jävla galen i mitt ex. Jag tror inte att jag någonsin kommer över henom. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag gjorde. Jag skulle dö för hens skull. Jag orkar inte att hen ignorerar mig, jag vill att hen ska älska mig, och bry sig, så som jag bryr mig. Vad fan hände egentligen? 

Jag vill bara inte vara nykter. Jag vill bara fly i alkoholens och drogernas värld där ingenting är viktigt. Där allting bara är, och man accepterar det. Vill bara skära mig själv mer och mer med vassa rakbladet. Blöda mer och mer. Jag vill knulla som ett jävla djur. Men jag vill inte ha känslor. Inte för någon. Inga känslor, och jag vill inte bli sårad. Bara ett simpelt köttsligt begär.

Jag vill inte bli tjatad på. Jag vill inte ha några krav. Jag vill bara göra precis som jag vill. Jag vill inte äta dina moralkakor. Tar hellre en haschbrownie. 

Jag vill inte oroa mig för folk. Jag vill att alla ska må bra. Jag vill själv må bra. Det verkar omöjligt i denna värld, och i detta så kallade välfärdssamhälle. Passar man inte in i formen så finns man inte alls. Jag finns inte, för jag passar inte. Inte på något plan passar jag. Jag är oacceptabel.